(2002-07-10)
Hej.
Jag är präst i Svenska kyrkan i Stockholms stift. Av olika anledningar är jag ekumeniskt intresserad, och har egna personliga kontakter i den romersk-katolska kyrkan, vars lära och teologi jag i mycket ser är gemensam med vår, och känner stark samhörighet med i flera avseenden. Av detta skäl besöker jag olika romersk-katolska hemsidor för att hålla mig à jour med verksamheter av olika slag och ta del av diskussioner som pågår.
Jag har vid flera tillfällen även läst frågor och svar på Fråga prästen-sajten. Jag är väl medveten om de läroskillnader som finns mellan romersk och luthersk lära, men jag slås ofta av hur starkt förenklade svar som ges när det gäller beskrivningen av lutheraner, svenskkyrkliga eller protestanter, begrepp som dessutom används relativt ogenomtänkt.
Jag känner ytterligt sällan igen mig i den bild som ges av de reformerade kyrkornas lära och praxis. Påståendet att den romerska och orientaliska kyrkan har samma lära i vissa avseenden må vara sant, men redogör knappast för den långa och bittra splittringen mellan öst- och västkyrkan, och östkyrkan har en annan beskrivning av läroskillnader och händelser i kyrkans historia än vad vi har. Jag kan också konstatera att prästerna i sina svar mera betonar skillnaderna än likheterna mellan kyrkorna, i huvudsak med utgångspunkt från den romersk-katolska kyrkans katekes och inte från praxis.
Exemplen på läroskillnader, som kyrkosyn/ecklesiologi, antalet sakrament, nattvardssyn och dylikt beskrivs alltför schematiskt. Mässofferstanken och den sakramentala kyrkosynen delas av många inom de reformerade kyrkorna, även inom Svenska kyrkan.
På exempelvis (svenkkyrkliga) bibelsajtens frågesida uppmanas frågeställarna att ta kontakt med fader Daniel när det gäller att få svar på frågor om den romerska kyrkans syn på diverse företeelser, då man anser att det ger den mest rättvisande bilden. Den ödmjukheten saknar jag när jag läser fader Daniels redogörelser och svar på frågor som rör de reformerade kyrkorna och "vardagsekumenik".
Den splittrade kyrkan är en stor sorg och utmaning för oss alla, och kärlekens och försoningens språk bör prägla samtalet både i det ekumeniska arbetet och i interna samtalet. Vi har större delen av vår historia och vår tradition gemensam, och vi vilar alla på samma hörnsten som är Kristus, kyrkans Herre. Låt oss sträva efter att känna igen Honom i varandra. Låt oss tillsammans be om nåden att få ta emot Hans kärlek, den kärlek som offrar sitt liv för sin nästa.
Guds rika välsignelse önskar jag er och ert viktiga arbete. Allt gott.
Rebecca Söderblom
präst
Oscars församling, Stockholms stift
Låt mig börja med det sista och tacka för din bön om rik välsignelse för vårt arbete. Jag önskar dig, hela Svenska kyrkan och alla andra kristna samfund detsamma.
Som en av medarbetare av "fragaprasten" vill jag gärna kommentera dina synpunkter.
Vi bemödar oss att ge klara svar på ibland rätt diffusa frågor. Att dessa nödvändigtvis blir enkla är ofrånkomligt. Nivån/stilen försöker vi anpassa till frågeställaren. En del svar håller därför teologisk nivå, en del andra har praktiskt vardagskaraktär. Framförallt på våren kommer en hel del frågor från gymnasister, uppenbarligen i tidsnöd med sin uppsats. Också där råder det stor skillnad. Några kan knappt formulera sina frågor, andra är rätt klara och somliga ställer mycket djupa frågor, utan att själv ana det. I vart fall hamnar svaret hos en konkret person och inte i första hand på websidan. Detta borde man ha i minnet, när man läser frågorna och svaren.
Jag själv finner det ytterst svårt, om inte omöjligt, att på några få rader avhandla komplicerade historiska utvecklingar som splittringen mella öst- och västkyrkan. Men förutsättningen för ett samtal som kan leda till att kristna kyrkor och samfund närmar sig varandra, tycks mig vara, klara utgångsställningar.
Vad gäller de ortodoxa kyrkorna, är läran densamma som katolska kyrkans - med vissa accentueringar. Därför har katolska kyrkan nattvardsgemenskap med den ortodoxa, som dock tyvärr praktiseras i mycket litet omfång.
Tyvärr står vi idag trots detta långt från en synlig kyrklig enhet, verkar det. Men som Jesus Kristus sade till sina lärjungar: För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt. Ser vi tillbaka på de senaste 50 åren har dock oerhört mycket skett. Guds ande är synligen vid verket också i vår tid. Hoppas vi alltså på och ber oförtrutet för en enda synlig kristen kyrka när Gud vill och på det sättet Gud vill.
Om du vill göra oss en tjänst, kan du precisera de svar du fann alldeles för förenklade, så kan vi se över texterna.